Ett ärligt svar

- Hej jag ringer från blablabla, jag undrar om jag kan få ställa några frågor.
Som vanligt på eftermiddagarna är ljudnivån här hemma inte särskilt samtalsvänlig, maten är på G och två hungriga barn kräver full uppmärksamhet.
- Ja om det går fort, svarar jag för att jag är en mes. Jag vill egentligen inte men tydligen behöver de ju mina svar till den där undersökningen vars namn jag missade eftersom hunden skällde, på uppdrag av det där företaget vars namn jag missade eftersom sonen ropade...
- Det tar ungefär åtta minuter, går det bra? undrar den vänlige mannen.
Nej det går inte bra tänkte jag när jag hör hur någon jagar någon, runt någon i vardagsrummet.
- Helst inte, jag har liksom maten på spisen just nu...
- Kan jag återkomma lite senare.. en annan dag kanske? undrar mannen och försöker tolka min tystnad.
Sonen susar förbi med hunden bokstavligt talat hängande i hasorna och jag bestämmer mig för att vara helt ärlig:
- Jag jobbar 40 procent, har en bebis på fyra månader och en treåring. Jag HAR inte åtta minuter över, om du skulle lyckas träffa på mig vid ett tillfälle när jag faktiskt har åtta minuter över så behöver jag dem själv, så tyvärr. Tack och hej, sa jag vänligt och glatt och lade på luren med ett lätt hjärta.