My precious!

Mina älskade barn
Och min älskade man!

Tuff miljö hos Johnssons

För en tid sedan gjorde jag en intervju med en tjej som åkt skidor över halva Sverige. Det var en tuff utmaning som krävde lång planering. Mycket skulle stämma på kort tid, sponsorer raggas och kontakter knytas. Några av sträckorna var så fysiskt krävande att hon bokstavligen somnade med maten i munnen.
Nu vill jag ju ogärna framhålla mina egna insatser, men jag kände att det fanns vissa saker som stämde även här hemma. Bara en tur på skidor runt kvarteret kräver en lång planering. Jag ska jaga efter sonen, få på kläder, få av kläder, sätta sonen på pottan, få på kläder igen. Sen ska hänsyn tas till att tre till ska få på kläderna utan att A: Sonen svettats ihjäl för att jag klädde på alla kläder för tidigt. B: Sonen har dragit iväg utan ytterläder med en liten hund i hasorna och katterna är på väg ut genom dörren medan jag funderar på var jag ska lägga ifrån mig bebisen för att påbörja jakten...
När alla är klara och vi tagit och vi tagit oss ut så är det nästan medaljläge. Jag borde också ha sponsorer, Cirkus Johnsson är en tuff testmiljö, och en bra produktplacering dessutom :)

Måste man vara 18 år, skitsnygg och blogga argt om folk för att få sponsorer? Finns det ingen som vill sponsra en överviktig, snart trettioårig småbarnsmorsa som överlever en vardag många gånger lika tuff som den mest krävande av expeditioner? En morsa som kämpar mot diskbänken, begynnande rynkor och trotsålder. Elitidrottare sponsras med såväl bil som telefoner, finns det inget trevligt företag som kan sponsra en morsa på elitnivå, en som klarar en treåring, en hundvalp, en bebis och ett jobb samtidigt som hon magiskt lyckas få nyttig mat på bordet?
Så, vem vill sponsra mig? Volvo? Sony-Ericsson? Kom igen, först till kvarn! :)

Tråkigt att jobba idag...

Jag håller på att boka in lite intervjuer och besvarar lite mail om frilans etc i dag, inget spännande direkt. Jag tror jag slänger upp en fin bild att titta på så blir jag lite mer inspirerad förhoppningsvis :)

Polly eller Linde?

Vem tror du?

Jobbar hårt :)

Maken skulle ta en paus från jobbet och spackla väggen, men jag hör ju flipperspelet lång väg :)

Lika som bär

Jag får ofta höra att barnen är väldigt lika varandra, bortsett från två saker så håller jag med. Håret, Lindes blonda lockar, och så storleken. Pollys mått vid tre månader stämmer bra precis med Lindes mått vid sex veckor. Dessa skillnader är så pass tydliga att flera frågat vem som är "den riktiga pappan" till Linde och på BB frågade personalen om det verkligen var samma pappa till båda barnen :) Om det inte vore så att båda barnen är små miniatyrer av sin far så kanske jag hade tagit illa vid mig men nu är det lite roligt att de är så olika.

Äntligen uteväder!

Makens plan för pappaledigheten

Expedition: Kläppa

Familjen Johnsson fick avbryta första försöket pga allt för optimistiskt klädval. -8 grader är kallt även om det är mycket varmare än -25... Cmyk var inte så nöjd med vädret, snö är ingen hit när man är en mycket liten vovve.

Andra försöket gick bättre, efter lite gnäll så fick vi upp farten.

"Jag trivs bättre här..."

Expeditionsledaren fick dra ett tungt lass.

Polly bara sov, som vanligt :)

Sista bilden innan sonen somnade på snowracern och vi fick lägga honom på rygg och knyta fast honom med reflexvästen. Halvvägs hem smällde någon en smällare varpå sonen blev jätteleden och det hela slutade med att jag stoppade tillbaka hunden under vagnen och drog maken med sonen i famnen på snowracern hela vägen hem. Det var en lyckad expedition, trots en del tekniska problem :)

Julklappsrecension: Play-Doh

Med temperaturen på under -20 grader samlas hela familjen kring burkarna med lera som sonen fick i julklapp. Det är otroligt kul att se lillkillen sitta still i säkert 30 min, kladdandes, klippandes och skapandes. Det tråkiga är att det tar ungefär lika lång tid att göra rent sakerna efteråt och just som man skruvat på locket igen så kommer killen på att han ska leka med leran igen. En jättebra julklapp var det i alla fall, tack tomten!

Jul i stugan hos Johnssons

Nu är granen utslängd tack vare den dynamiska trion av smådjur. Samarbetet var på topp, den ena katten tuggade av barren medan den andra försåg hunden med julgranskulor. Linde blev lite ledsen när granen packades ihop, det hade ju varit så roligt när tomten kom och granen var ju så fin. Vi försäkrade honom om att tomten kommer tillbaka nästa år och att granen skulle få komma på plats då igen. Vi måste dock överväga att skaffa en större gran för den vi har skymdes av alla paket (!). Det var en jättemysig julafton, vi började med lite julgröt hos mormor och morfar, sen tittade vi på Kalle anka tills makens familj anlände. Eftersom jag har svärmors rymliga kök men ingen talang för det här med mat så löste vi det som så att svärmor kom hit och fixade maten. Lite som att catera julbordet, de skötte allt, inklusive dessert och disk. Jag satt bara på min divan och myste, omgiven av familj. Så ska en bra julafton se ut :) Nytillskottet gillade också julen, men ingen var så exalterad som storebror denna kväll. På tomtens fråga om han var snäll och lyssnade på sina föräldrar svarade han ärligt och uppriktigt.
- Först är jag bråkig en stund, men sen lyssnar jag.

2/3 av Team Starzinger

Linde, Polly och jag var ute och njöt av de stora orörda snöhögarna här utanför under måndagen. Vi lekte lite allt möjligt, snökojan blev till en bil som körde på mig för bromsarna var sönder, men sedan lagade Linde bilen som magiskt förvandlades till en raket.
- Prinsessan! Ropade han plötsligt till mig och så berättade han att vi skulle vara Starzinger, han och jag. Han var Cogo och jag var prinsessan, och han skulle rädda mig från rymdpiraterna. Den unge hjälten fastnade dock titt som tätt längst uppe på snöhögen så att jag och Polly fick klättra upp i snön och rädda honom. Vi var ett bra team mot rymdpiraterna, Linde, Polly och jag, och det känns helt underbart att få vara med och forma och uppfostra en liten, spännande bästis att leka med :) Här är den tuffa prinsessan som rycker ut och räddar små hjältar som fastnat i snö.

Lucia på dagis

Förra året var sonen en pepparkaksgubbe. Vi var då ute i sista minuten och det var allt som fanns att tillgå sent kvällen innan. I år hade vi lite bättre framförhållning, vi visade bilder från någon lucia som vi hittat på nätet frågade sonen vad han ville vara. Tärna blev det. Det är egentligen ingen större skillnad mellan stjärngosse och tärna men efter en partyhatts-incident på treårsdagen var struten utesluten. Sonen blev dock jätteglad när han såg hur fina fröknarna var med glitter i håret och han ville också ha.
Luciatåget bestod av en hel tomtearme och så sonen i sin vita skrud. När barnen började sjunga så plockades kamerorna fram och det var tur att ingen hade epilepsi för det var faktiskt jobbigt åt ögonen även för oss som stod bakom. Sonen var den som hämtade sig först från chocken och uttalade ett högt och argt:"Jag får ont i ögonen!" men blixtarna fortsatte. Jag antar att de får skylla sig själva, de små liven. De var ju så oemotståndligt söta att man måste ha dem på bild:) Här är vår söta lilla tärna!