Gott nytt nyårslöfte?

Jag vet vad ni tänker, "Jasså, nu har Anna upptäckt att det är nytt år snart". Det kan ligga något i det, men undermedvetet i sådana fall. Det var först i dag som jag hade barnvakt, hittade adaptern och fick en stunds lugn och ro. Crosstrainern har under en tid stått hemma hos mamma och pappa pga platsbrist men med nytt hus så föll ju den ursäkten. Jag har även varit gravid med jäklig foglossning, men det är också historia nu. Däremot har jag bebis, en treåring, jobb och en hund som vägrar promenera. Som synes är ursäkterna många och kilona ännu fler... Nu jäklar, nu är det dags att komma i form. Lite jobbigt är det, helst vill man bara sjunka ner i soffan på kvällarna när treåringen äntligen sover så därför tänkte jag höra om någon har lust att göra mig sällskap. Obotliga hurtbullar göra sig icke besväret, det här är på tydlig amatörnivå :) Jag vänder mig till er som behöver ta en promenad ibland av olika anledningar men som har svårt att komma iväg. Jag tänkte försöka att skriva en dagbok här varje kväll, oavsett om det blev något tränat eller ej, och vill ni hänga på så kan ni väl skriva en egen summering av er dag som en kommentar.
Varmt välkomna att hänga på!

Idag blev det bara 15 min på crosstrainern, mest för att känna på. En riktig mjukstart eftersom jag har varit förkyld och inte vill riskera nyårsmiddagen med vännerna i morgon. Men det är i alla fall en början :)

Julklappsrecension: Play-Doh

Med temperaturen på under -20 grader samlas hela familjen kring burkarna med lera som sonen fick i julklapp. Det är otroligt kul att se lillkillen sitta still i säkert 30 min, kladdandes, klippandes och skapandes. Det tråkiga är att det tar ungefär lika lång tid att göra rent sakerna efteråt och just som man skruvat på locket igen så kommer killen på att han ska leka med leran igen. En jättebra julklapp var det i alla fall, tack tomten!

Jul i stugan hos Johnssons

Nu är granen utslängd tack vare den dynamiska trion av smådjur. Samarbetet var på topp, den ena katten tuggade av barren medan den andra försåg hunden med julgranskulor. Linde blev lite ledsen när granen packades ihop, det hade ju varit så roligt när tomten kom och granen var ju så fin. Vi försäkrade honom om att tomten kommer tillbaka nästa år och att granen skulle få komma på plats då igen. Vi måste dock överväga att skaffa en större gran för den vi har skymdes av alla paket (!). Det var en jättemysig julafton, vi började med lite julgröt hos mormor och morfar, sen tittade vi på Kalle anka tills makens familj anlände. Eftersom jag har svärmors rymliga kök men ingen talang för det här med mat så löste vi det som så att svärmor kom hit och fixade maten. Lite som att catera julbordet, de skötte allt, inklusive dessert och disk. Jag satt bara på min divan och myste, omgiven av familj. Så ska en bra julafton se ut :) Nytillskottet gillade också julen, men ingen var så exalterad som storebror denna kväll. På tomtens fråga om han var snäll och lyssnade på sina föräldrar svarade han ärligt och uppriktigt.
- Först är jag bråkig en stund, men sen lyssnar jag.

Pollyester hela tre månader!

2/3 av Team Starzinger

Linde, Polly och jag var ute och njöt av de stora orörda snöhögarna här utanför under måndagen. Vi lekte lite allt möjligt, snökojan blev till en bil som körde på mig för bromsarna var sönder, men sedan lagade Linde bilen som magiskt förvandlades till en raket.
- Prinsessan! Ropade han plötsligt till mig och så berättade han att vi skulle vara Starzinger, han och jag. Han var Cogo och jag var prinsessan, och han skulle rädda mig från rymdpiraterna. Den unge hjälten fastnade dock titt som tätt längst uppe på snöhögen så att jag och Polly fick klättra upp i snön och rädda honom. Vi var ett bra team mot rymdpiraterna, Linde, Polly och jag, och det känns helt underbart att få vara med och forma och uppfostra en liten, spännande bästis att leka med :) Här är den tuffa prinsessan som rycker ut och räddar små hjältar som fastnat i snö.

Årets julkort

Syskonen Johnsson

När man är stor och stark så måste man vara snäll. Linde Johnsson är världens bästa storebror.

Polly är ett sjalbarn

Hon älskar att sitta i sjalen. När de stora snöflingorna landade i ansiktet protesterade hon dock och vi gick in och hämtade en annan sjal som skydd mot vädret. Sen gick vi bort till kullen och tittade på när grabbarna susade fram med snowracern. Hoppas det blir flera sådana behagliga vinterkvällar med mycket snö och bara ett par minusgrader.

Minne från studietiden...

Jag pratade med en tjej som hade problem med sin handledare. Hon skulle skriva en B-uppsats men var inte nöjd med sin handledare och undrade hur hon skulle göra.

Jag höll på med min D-uppsats i över ett år pga dålig handledare. Jag försökte byta flera gånger under resans gång men det var omöjligt, ingen ville hjälpa mig. Rektorn sa flera gånger att han skulle prata med handledaren men inget hände. Mitt under mitt arbete flyttade även min första handledare till Skåne, så rektorn skickade mig en biljett dit och de lovade att ordna boende i en vecka. Jag bodde i ett rum där det var så mycket råttor i väggarna att det luktade så illa att jag fick parfymera kudden för att kunna sova, sen drog jag ut sängen mitt i rummet och låg och lyssnade på råttor tills jag somnade(!). Första natten ringde jag till maken och grät för det var så jävla äckligt, krypande och krafsade överallt. Under den helvetesveckan fick jag som mest träffa min handledare 20 min, två dagar hade han inte ens tid att träffa mig trots att jag rest över halva Sverige.
När jag kom hem ordnade jag en ny handledare själv, en bekant till familjen som är docent var vänlig nog att ställa upp och jag fick uppsatsen godkänd, men det blev ett år bortkastat. Inte särskilt roligt att ta studielån för sånt.

Fröken duktig...

Jag har så mycket jag skulle vilja göra, jag har även en hel del jag behöver göra och sist men inte minst finns det saker som måste göras. I går jobbade jag ett par timmar medan sonen var på dagis och sen röjde jag upp här hemma. Jag och bebisen tog en dusch, vilket visade sig vara ganska meningslöst när vi 15 minuter senare fick byta om och göra om det hela. En tvättmaskin senare så var det dags att hämta sonen och sen klädde vi på oss, åt mellanmål ute och tog sedan en prommenad ute i snön. Jag stoppade bebisen i sjalen och drog sonen på snowracern runt kvarteret. Maken och hunden anslöt lite senare, hunden var väl inte helt förtjust i att ha snö upp till magen men han kämpade på och väl på vägen gick det bra. Grabbarna for fram i diken och hoppade över varenda liten snöhög som skottats upp på trottoaren, vi andra tog det lite lugnare. När vi kom hem tog vi ett gemensamt beslut om att man får köpa pizza på en vardag när man inte har några köksluckor (de är på lackning) och sedan borde vi kanske ha fortsatt med alla de där sakerna jag nämnde i början, men så blev det inte. Maken gubbsov i soffan framför disneykanalen tillsammans med sonen och hunden medan jag och bebisen lade oss på divanen och tittade på vampyrfilm på laptopen. Efter nattningen jobbade maken vidare medan jag låg med en sovande bebis på magen och fortsatte kolla på vampyrer. Det är svårt att avgöra om det var bortkastad tid eller om det var just vad jag behövde, en riktig slökväll i soffan var det i alla fall.

Polly 11 veckor

Söta gänget!

Lucia på dagis

Förra året var sonen en pepparkaksgubbe. Vi var då ute i sista minuten och det var allt som fanns att tillgå sent kvällen innan. I år hade vi lite bättre framförhållning, vi visade bilder från någon lucia som vi hittat på nätet frågade sonen vad han ville vara. Tärna blev det. Det är egentligen ingen större skillnad mellan stjärngosse och tärna men efter en partyhatts-incident på treårsdagen var struten utesluten. Sonen blev dock jätteglad när han såg hur fina fröknarna var med glitter i håret och han ville också ha.
Luciatåget bestod av en hel tomtearme och så sonen i sin vita skrud. När barnen började sjunga så plockades kamerorna fram och det var tur att ingen hade epilepsi för det var faktiskt jobbigt åt ögonen även för oss som stod bakom. Sonen var den som hämtade sig först från chocken och uttalade ett högt och argt:"Jag får ont i ögonen!" men blixtarna fortsatte. Jag antar att de får skylla sig själva, de små liven. De var ju så oemotståndligt söta att man måste ha dem på bild:) Här är vår söta lilla tärna!

Pollyester 10 veckor

Tiden går fort nu. Vid nio veckor var Polly 58.5 cm och vägde 5800g. En liten koll i sonens hälsobok visade att han hade samma mått när han var 20 dagar som Polly hade vid nio veckor (!) När Linde var nio veckor vägde han tre kilo mer än henne och var hela tio centimeter längre. Vi har haft en lucka i klädstorlekar ett tag nu eftersom Linde började med storlek 68. (Det var liksom ingen mening med att köpa 62 eftersom han växte som ogräs från starten på 55 cm). Snart har vi lite mer kläder för 74/80 finns det gott om :) Att köpa nya kläder till henne känns onödigt, vi köpte så fina kläder när Linde var liten och det är ju inte så att de sliter på dem direkt. De rosa byxorna och den bruna koftan har Polly ärvt efter brorsan, visst bär hon upp dem snyggt?

Minihunden

Herregud vilken liten hund vi har :)

Förstasidan till decembernumret

Förstasidan till Lantbruksmagasinet nummer åtta fotade vi hemma i vardagsrummet. Övriga bilder har varit rena miljöbilder i mestadels ladugårdsmiljö så vi tyckte att det var dags att göra något annorlunda denna gång. Från start var det ju tänkt att det här skulle bli mitt sista nummer eftersom mitt vikariat bara var ett år. Därför har vi kört jättehårt det här året och det har blivit en del extra timmar för att få till tidningen som jag vill ha den. Jag har sett det som att jag visserligen inte får betalt för dessa timmar, men att de kan leda till ett annat bra jobb längre fram. Maken har ställt upp och fotat utanför arbetstid för att jag skulle få de bilder jag ville ha och vi har haft väldigt roligt ihop. Visst kan jag hålla i en kamera men det är tyvärr inte mycket mer, det är en väldig skillnad på att ta en bild eller fotografera :)
När jag var mitt i det sista numret ville chefen ha ett möte med mig (och Polly som sov i sjalen) och frågade om jag inte kunde tänka mig att fortsätta hålla i tidningen, jag som vikarierade för en mammaledig tjej och som började med att bli på smällen redan första månaden på jobbet :) Men det är bra betyg måste jag säga, att han vill att jag ska fortsätta att jonglera spädbarn, treåring och en tidning. Jag har tackat ja och vi tar ett nummer i taget. Polly får helt enkelt vänja sig i att hänga med överallt, precis som storebror fick göra när han var bebis :)

Olycka på godtemplarvägen

Vid 16-tiden under lördagen inträffade en trafikolycka på Godtemplarvägen i Kläppa. En ung man somnade vid ratten och krockade med en stenmur. Föraren for nästan över ratten i kollisionen. Det blev dock inga synliga skador på vare sig föraren eller snowracern men mannen som drog fordonet och hans fru chockades en aning.
Först försökte föraren att lägga skulden på de övriga i sällskapet men efter en stund erkände han generat:
- Jag tittade inte vart jag körde.

Min lilla dramaqueen

Trots upprepade uppmaningar om att komma ihåg att gå på pottan blev det ännu en tvättmaskin i dag. Eftersom det till stor del egentligen hade kunnat undvikas om han bara velat så rök tv-privilegiet vid kvällsfikat. Inte populärt.
- Men åhhhh... Mitt hela liv! (sagt med en stor krokodiltår, armarna i kors och en arg blick på sin mamma)

En vanlig dag på jobbet

Jag sitter med laptopen i sonens säng och väntar på korr, vovven ligger i en babysitter på golvet, Polly ligger och sover på en gunga, katterna övervakar från fönsterbrädan och sonen sitter vid sitt lilla bord och leker med lego. Undrar om det finns fler som jobbar som jag. Det är underbart att arbeta hemifrån, jag får det bästa av två världar; jag hänger med i arbetslivet och löneutvecklingen samtidigt som jag kan vara nära mina barn. Jag hjälper till att sätta fast några legobitar ibland men annars är sonen nöjd med att ha mig som publik. Mysigt.

I-landsproblem #2

Små hundspår på fönsterbrädan...

Praktikanten

Med storebrorsan i säkert förvar hos mormor och morfar blev det jobbkväll för oss tjejjer. Polly bytte om till något mer bekvämt och sen körde vi igång med några sidor till Lantbruksmagasinet. Nu är det i alla fall äntligen läggdags! ZZzzzzzz....

Helt magisk helg

En underbart söt diskälva drog fram och lämnade ett rent men blött kök efter sig i helgen :)

Imponerad lillasyster

Polly tycker om att titta på storebror och hon blir jätteglad när han har en stund över i busandet för att smeka henne lite på huvudet eller magen. I går byggde han en koja åt dem båda under mitt täcke och sen sov de på varsin sida om mig i dubbelsängen. Det är underbart att vara mamma, särskilt när barnen sover :)

Den goda pannkansfen

Ibland behöver man lite extra hjälp i köket och har man riktig tur så kommer den goda pannkansfen på besök :)

Polly 8 veckor

Aftonbladets kamp mot folket...

En dag som denna är jag stolt över att tillhöra den del journalister som ser relativt objektivt och nyanserat på omvärlden. Det kan man knappast anklaga Aftonbladet.se´s reporter i topp för dagen. Topp förressten, en snabb blick på sidan visar att artikeln nu rasat ner någonstans på mitten. Bra.
Med den välkomponerade rubriken ”Fler kommer bli livshotande sjuka och dö – och det går obarmhärtigt snabbt” skriver journalisten en helt onyanserad story om svininfluensan och hur folk inte ens hinner till akuten innan de droppar som flugor. Först skriver denna att influensan inte tagits på allvar - vilket känns ganska taget ur luften efter det att samma tidning skrivit löpmeter efter löpmeter i ämnet, gissningsvis med motton som "Rädsla säljer". Klart det är taget på allvar efter alla stora rubriker om att man dör om man tar vaccin och man dör om man låter bli. Hur man än gör så dör man, men om man mot förmodan överlever en dag till så måste det ju finnas något nytt och ännu värre att läsa och nu har de kanske äntligen nått botten.

I artikeln jag retat mig på hela morgonen har journalisten pratat med två personer, en vd för företaget som ansvarar för Emco, den konstgjorda lungan, samt hustrun till en avliden man i femtioårsåldern. I texten beskriver journalisten mannens dödskamp med hustruns egna ord och ska jag vara ärlig så tycker jag att sådant passar betydligt bättre i skönlitteratur än i nyhetsjournalistik. Här dog en man och hans hustru mår självklart väldigt dåligt efter detta. Men efter den här artikeln mår tusentals redan oroliga människor dåligt, vilket i förlängningen påverkar deras barn och anhöriga. Vad vill man egentligen uppnå med att häva ur sig sådant skit på redaktionell plats? Hoppas att någon rekommenderar denna journalist att satsa på skönlitteratur istället!

En fråga angående rubrikvalet: "Obarmhärtigt fort", hur menar man då? Hade det varit mer barmhärtigt att drunkna i sina kroppsvätskor lite långsammare eller vaddå?? Åh vad less jag blir...

Isoleringen fortsätter...

Svärföräldrarna har just lämnat av en ny laddning proviant och isoleringen av familjen Johnsson fortsätter. Att vara isolerad är inget stort problem egentligen, vi har allt vi behöver och nyss fick jag en påse röd Polly så det går väl ingen direkt nöd på mig, eller jo det gör det faktiskt. Vi måste bli friska nu för tristessen har drivit maken till att skaffa en (o)lustig liten håransamling under näsan. Här kämpar man för att hålla familjen på fötter, servar och pysslar om. I går gjorde jag till och med chokladbollar åt maken för att han skulle må lite bättre. Och hur belönas man då? Jo med en riktigt skabbig whitetrash-mustasch! Eller "staschen" som maken envisas med att kalla den, fast jag uttryckligen förbjöd honom att döpa den. Jag vill inte att han fäster sig för mycket vid den eftersom den verkligen måste bort så snart vi får lämna huset. Så där får man bara se ut efter en vecka med svininfluensa, ingen annan ursäkt är godtagbar :)

Pollyester 7 veckor

Legomonster!

Sover sött

Trots att hon bokstavligt talat rycktes ut ur livmodern in i en värld av ekonomisk kris och svininfluensa har hon en enastående förmåga att sova riktigt sött när hon väl sover :)

Logg: 091114 klockan 14:25

Vi delade upp oss i två läger i natt och ställde larm för att ta febern när alvedonen slutat verka. Vid fyra, en halvtimme efter larmet, larmade Polly att hon var hungrig och då först vaknade vi. För att få komma i närheten av sonens lilla armhåla med termometern var vi tvungna att hitta en passande muta. Godis i morgon försökte vi men han var tillräckligt klar i knoppen för att veta sina rättigheter; godis SKA man ha på en Lördag. Leksak kontrade killen och tillslut kom vi överens om ett legomonster som han sett i någon tv-reklam. Ett legomonster för att få ta tempen i armhålan, killen vet inte hur lyckligt lottad han är. Annat var det på vår tid... Febern var i alla fall 38,5 alltså något bättre än kvällens 39,2 så vi doserade lite hostmedicin, lite mer alvedon, torkade en näsa och försökte övertyga den lille mannen om att ingen leksaksaffär i världen hade öppet den här tiden. Vi lyckades få uppskov tills det blev ljust och en kissad hundvalp senare somnade vi om.

Det verkar lite piggare här hemma i dag men man är sjukt nojig över lilltjejens luftvägar eftersom hon är både snorig och har slem i halsen. Nyss andades hon riktigt konstigt och jag skyndade mig till vagnen endast för att konstatera att det antagligen behövde bytas en blöja strax...

Linde och Polly

Sitter i ett duggregn...

"Sitter i ett duggregn, och väntar på mig själv". Jag lyssnar just nu på världens mest otippade artist - Kenta Gustafsson. Helt värdelös sångröst men riktigt träffsäkra texter. Jag väntar på mig själv i kväll, Linde är det femte barnet på dagis med hög feber sedan i går och det gör så fruktansvärt ont i mammahjärtat när världens mest pratglada treåring knappt orkar hålla huvudet uppe. Det här är verkligen baksidan med att vara mamma, jag kämpar mot min egen ångest och maktlösheten är som ett duggregn. Den stora kan jag i alla fall ge lite alvedon men jag kan inte hjälpa den lilla alls. Jag kan bara krama henne och som tur är verkar det räcka just nu. Hoppas på en bättre dag i morgon.

Polly 6 veckor

55,5 centimeter och 4,8 kilo.

Lilla vovven

Cirkus Johnsson på stan

Dagens föreställning bjöd bland annat offentlig amning av en åkpåse och det magiska försvinnandet av den löjligt lilla hunden.
Efter det att sonen installerats på dagis begav sig resten av familjen till kontoret. Maken jobbade med vovven i knäet och jag hade Polly i sjalen. Jag och Polly gjorde tidig helg och efter lunch tog vi en promenad upp och hämtade storebrorsan på dagis. Hundkraken vägrade stanna hemma när vi skulle gå, han lyckades klämma sig ut genom en liten springa i dörren och kastade sig under vagnen. Jag veknade och lät honom följa, en mer eller mindre... Eftersom fripassageraren förstörde mina planer på att handla mellanmål efter vägen så gick vi ner på köpingen och skickade maken att köpa ut lite risifrutti åt oss. Dessa avnjöts sedan på en bänk på postplan. Givetvis tar allt lite längre tid än vad man tänkt och Polly ville också ha mat. Eftersom jag inte hade tänkt ta med mig hunden så hade jag heller inte klätt på henne något annat än den varma mysiga åkpåsen. En eventuell amning hade ju kunnat ske på något lite varmare ställe än en regnblöt träbänk om hundkraken hade velat stannat hemma. Jag fick således plocka upp hela åkpåsen och försöka att hålla i henne så att hon inte hamnade som en knöl längst ner i påsen, sen stoppade jag in ett bröst och hoppades att hon skulle sköta resten eftersom sikten var minst sagt skymd av åkpåsen. Lyckligtvis var damen medgörlig och vi kunde fortsätta...två steg innan nästa protest. Sonen frös och den enda filten låg hunden på under vagnen. Utan filten trillade givetvis hunden igenom gallret i korgen. Eftersom att hundstackaren vägrade gå på den kalla blöta backen fick jag försöka hitta ett annat ställe åt honom. Jag packade blöjor och extrakläder i suffletten och stoppade hunden i blöjväskan och sen satte vi äntligen fart hemåt. Vi har sällan tråkigt i vår familj :)

Presenter och chokladbollar!

Allt en mamma kan önska sig :) Jag skickade efter en ny bärsjal och ett bärskydd i födelsedagspresent till mig själv, jag fick välja och maken betalade, värsta lyxhustrun jag :) Eftersom de kom igår trodde jag att det var klart med presenter men inte då, världens största paket levererades på sängkanten. En jättefin väggspegel som jag sneglat på ett par gånger. Nu ska vi bara hämta hem en riktigt gammal byrå från mamma och pappa så kommer hallen att bli jättefin!
Polly är lite ledsen i dag, jag tror det är magknip. Som tur är så har vi en ny sjal hon och jag och där trivs hon jättebra.

Sjalbarn

Treårskalas!

Äntligen en snowboard! Nu fattas bara snön...

Denna gång gjorde vi faktiskt tårtbottnen själv!

Vi bjöd på jumbomuffins med mjölkchokladbitar, tigermuffins med glasyr och stoora chokladmuffins med mashmallows och chokladkross, lite mer avancerat än förra årets kanelbullar :)

Partybordet, killen närmast väggen fick bäras ut efter festen :)

Vaccin - Så svårt beslut...

För några veckor sedan var jag helt säker på att lillkillen skulle vaccineras. Sen visade det sig att han inte skulle få vaccin med de andra treåringarna på bvc eftersom han inte fyllt tre ännu. Han missade med hela två dagar(!). Då detta skedde började jag att läsa på lite mer om vaccinet och blev lite skeptisk. Det visade sig att Tyskland valt ett annat vaccin till sina barn, gravida och militär och senare kom det fram att Schweiz inte godkänner vaccinet för barn och gravida p.g.a för lite forskning. Några forskare hävdar att den typen av kvicksilver som används kan ge skador eftersom den förs rakt in i kroppen. Då börjar det bli ett lite svårare val.

Om man tittar till statistik så verkar den nya influensan inte vara mycket farligare än en vanlig influensa om man inte tillhör en riskgrupp vill säga. Även om jag vaccinerar lillkillen har jag fortfarande RS, vanlig influensa och Calicirevirus kvar att oroa mig över. Polly är ju alldeles för liten för vaccin så för hennes del vore det ju toppen om brorsan inte drog hem en massa saker från dagis, men är det verkligen rätt att vaccinera storebror för att skydda lillasyster?

Det är ett svårt beslut att ta, vaccinera eller inte, och jag blir så less på kvällstidningsjournalistiken där de drar stenhårt på att en treåring dött av nya influensan. Läser man en bit så kommer det fram att föräldrarna sökte vård efter det att treåringen inte fått i sig vätska på fem dagar, han hade dessutom en medfödd muskelsjukdom så pass att han ännu inte kunde gå vid tre års ålder. Dessutom hade han förutom den nya influensan även den vanliga influensan. Det är en fruktansvärd tragedi, en treåring som inte längre finns, men de kan ju i alla fall ha så pass mycket respekt för barnet att de gav fan i att använda storyn för att sälja mer tidningar. Jag tolkar artikeln som ett smaklöst försök att rida ännu lite längre på influensahysterin och ytterligare skrämma upp redan oroliga föräldrar. Dålig stil Atfonbladet... Sjukt dålig stil.

I-landsproblem 1

Jag köpte ett par leggings på Kappahl i fredags, stl L, 44/46 (Man har rätt till en liten formsvacka så här direkt efter förlossning:)) I alla fall så får jag knappt på dem på fötterna, de har gjort resoren vid fotleden jättetrång, så pass att det känns som att blodtillförseln stannar av. Däremot hade de förberett för vääärldens bredaste bak, sömmarna som ska vara över baken hamnade på varsin höft. Det är ju ganska löjligt med blodstopp i fötterna och stort häng över baken! I-landproblem? Antagligen, men tråkigt är det i alla fall.

Polly 4 veckor

Nyttigt med ordförråd

- Oj, men har du en sådan där? (Jag)
- Det heter fiol mamma... (Treåringen)

Min fina Polly

Första gången var jag redo att bli mamma, den här gången var jag mogen att bli mamma. Det är inte så stor skillnad annat än att jag känner mig lite säkrare i mammarollen. Jag är fortfarande en hönsmamma och ängslig för precis allt, men den här gången har jag lärt mig att släppa de jobbiga tankarna lite bättre för att bara njuta av att vara mamma. Jag tycker (precis som andra mammor) att mina barn är underbara och helt perfekta, in i minsta detalj och jag kan sitta och titta på dem hur länge som helst.

Vägen till frihet

Det känns så jäkla skönt att kunna röra mig igen. Jag har tagit längre och längre promenader varje kväll. Det känns som att jag varit fånge i min kropp hur länge som helst och att jag är på väg att bli frisläppt. Jag har fortfarande lite sviter efter operationen så jag försöker att lägga band på mig så att jag inte gör något värre, men det känns i alla fall som att jag nu mer sitter på öppen anstalt med möjlighet till permission :) Nu ska här jobbas lite, sen är det "älgjaktsfika" på dagis, det ska bli spännande att se vad det är. Älgbajs till kaffet har i alla fall utlovats (!)

Missade halva Roast...

Istället för att ta det lugnt i tv-soffan och kvällsfika lite tillsammans i går kväll lyckades jag istället få någon sorts panikattack som resulterade i en tur till akuten. Jag skulle gå upp och byta en blöja, när jag lagt Polly på skötbordet och klätt av henne halva pyjamasen kände jag hur det svartnade för ögonen. Jag ropade på maken ett par gånger utan resultat eftersom han satt nere och jobbade med musik på. Jag insåg att Polly låg halvt avklädd på skötbordet och om jag skulle svimma så skulle det antagligen ta minst en timme innan maken skulle sakna oss eftersom vi brukar smita iväg och amma ganska länge.
Hjärtat började slå vansinnigt fort, det gjorde ont i bröstet och jag började kallsvettas. Tillslut hörde maken och skyndade sig upp, jag lade mig en stund men pulsen fortsatte i samma takt och det började göra ont i huvudet och stråla ut i armarna. Efter ett tag ringde vi sjukvårdsrådgivningen i hopp om att få höra ett "vila och hör av dig om det inte blir bättre". Istället ville tjejen skicka en ambulans (!) men det ville inte jag. Har man två småbarn och bor i ett litet villaområde så vill man gärna undvika alla former av blåljus-besök.
Vi ringde svärföräldrarna som genast kom ner och passade den sussande sonen, Polly fick hänga med oss till sjukhuset. När jag fick en klämma på fingret och blev kopplad till en monitor släppte äntligen den höga pulsen. Sköterskan som stod och övervakade såg på skärmen hur den sjönk dramatiskt och sen blev allt som vanligt igen, bortsett från huvudvärk och ömhet i kärlen. Vi pratade lite om vad det kunde vara och kom fram till att det antagligen var en överreaktion på den stress jag upplevde när jag trodde att Polly skulle få ligga där kall och ensam. Antagligen så är min nyopererade mammakropp inte riktigt är i balans ännu, därav den starka reaktionen. Vi kom i alla fall hem lagom till slutet av Roast och i dag känns allt mycket bättre.

Polly

Slagen hjälte

Morgonstund...

- Upp och hoppa och väck lillkillen. Jag måste amma så du får laga gröt, säger jag till maken.
- Men jag kan inte laga gröt.
- Då får du lära dig snabbt. Det är nog enklare än att lära dig amma.
Maken funderar en stund och myser sedan in sig i det varma täcket.
- Du tänker prova amma, konstaterar jag torrt...
- Ja, i alla fall tills gröten är klar, svarar maken med ett stort flin.

På benen igen?

Nej, inte riktigt. Men efter att ha spenderat en hel vecka inomhus provkörde jag i alla fall emmaljungan runt kvarteret. Sen sov jag i tre timmar, helt utslagen så det är nog ett tag kvar innan jag tar någon längre promenad. Att komma hem var både skönt och lite läskigt, här finns ingen larmknapp att trycka på när man vill ha ett råd. Jag trodde nog att jag skulle känna mig lite mera självsäker denna gång, jag är ju faktiskt tvåbarnsmor. Men så snart de goda råden om amning, kläder, täcken och så vidare började hagla tätt så kände jag mig som på hemkunskapen igen. Vissa råd var ganska motstridiga så när en barnmorska gick av sitt pass kom nästa och sa tvärt om. En sa att det skulle vara mössa, filt och täcke på Polly i sängen, en annan sa att det där var alldeles för varmt och tog av mig filten som om jag vore ett barn själv. Det var därför skönt att äntligen komma hem och rå om sig själv, även om det helt klart finns fördelar med sjukhussängar när man är nyopererad, att ta sig upp ur vår säng själv var ett löjligt svårt projekt första gången men nu har jag hittat tekniken. Jag har massor av saker i huvudet men nu har Polly massor av saker i blöjan som det lät, godnatt!

Bilder på underverket

...finns på www.christianjohnsson.com

CMYK som fotomodell

I senaste numret av Åkeri & Entreprenad är sonen med på bild när han fotar en Hummer på Mittiamässan, i förra numret av Lantbruksmagasinet kramar han en ko. Nu är det dags för CMYKs premiär, han ska locka folk att delta i utlottningen av apoteksprylar i nästa nummer av Lantbruksmagasinet. Mediefamiljen Johnsson:)

Familjen Mayhem

Vissa veckor kör det ihop sig lite, den här veckan är den sista innan kejsarsnittet och så ska jag skicka en tidning på onsdag. I fredags och i dag var ansvarig layoutare sjuk så jag tog hem lite material för att pyssla på hemma i lugn och ro. Tanken var att maken som också är layoutare skulle hjälpa till lite men han fick ett fotojobb i egna firman och behövde åka. När han packat alla saker så ringer dagis och meddelar att lillkillen är hängig så det blir en snabb sväng förbi dagis för maken. Han lämnar av sonen innanför dörren och skyndar sedan iväg på jobbet.
Sonen ligger kvar på golvet och fnittrar medan vovven slickar varenda fläck av det lilla glada ansiktet. Sen börjar karusellen. När sonen är hängig så kompenserar han detta genom att fara fram som en duracell-kanin hög på redbull. Valpen har inga problem att hänga med i det tempot, jag däremot...
Först ingriper jag och räddar valpen som sitter fast som i ett skruvstäd i famnen på sonen, sen ingriper jag och räddar sonen från den illvilliga lilla gädda som hänger fast i armar och ben så fort han rör sig. Jag lyckas övertala sonen att titta på en film men strax hörs det vilda protester, när jag tittar in i tv-rummet har valpen ställt sig på hans lilla bröstkorg och försöker ta nappen ur munnen på honom. Jag får valpen att lägga sig ner varpå sonen kastar en boll för att få fart på lekkamraten igen. Jag vet faktiskt inte vilken av dem som är värst.
Tillslut når sonen någon slags kulmen i upptrissning och jag skyndar ikapp och lyfter upp honom i soffhörnet för en timeout. Någonstans på vägen hoppar valpen upp, tar tag i sonens strumpa i luften och vips har jag båda monsterna i soffan. Den ena viftar ivrigt på svansen med en strumpa hängande i mungipan, den andra inte så glad på den första. Det är i alla fall aldrig långsamt hemma hos oss :)

Små busiga vovvar

Svägerskans lilla vovve Nikki hälsade på CMYK förra helgen. Det var full fart runt, runt tills de gemensamt kom överens om ett mat och vattenstopp. Sen var det full fart igen!
På mig är det ingen fart alls däremot, jag känner mig bara tröttare och tröttare. Jag måste se till att hålla mig sysselsatt så kommer de här tio dagarna att susa förbi, för vad är egentligen tio dagar av nio månader, inte mycket alls. Jag ska plocka med mig vovven och lägga mig på soffan en stund innan grabbarna kommer hem, familjen Mayhem :) Då går det från slowmotion till speedway på nolltid!

Nästan rätt i alla fall

Dagen har gått hyfsat, om man bortser från att valpen bajsade inne och sonen kissade ute i valphagen :)

Liiite less nu faktiskt

Jag har försökt att inte klaga eftersom att situationen är tämligen självförvållad, men när man inte ens kan dra på sig ett par mockastövlar utan att få värkar då känns måttet rågat. Jag är hänvisad till samma gamla slitna jeans med gummisnodd i knapphålet och trötta sommarskor i minst 14 dagar till som det verkar... Suck!

16 dagar B.P.

Det känns nästan lite overkligt att äntligen ha fått ett datum. Om knappt två veckor är det dags, då får Polly flytta ut. De senaste två veckorna har varit lite upp och ner, jag hade ju aldrig kunnat gissa att de skulle tveka på kejsarsnitt eftersom de missade sonens vikt så pass grovt. Jag fick i alla fall ett muntligt löfte av den förlossningsläkare jag träffade för två veckor sedan och det kändes bra. Han ville dock att jag träffade en specialistbarnmorska innan jag preopbedömdes och det gick jag självklart med på eftersom det verkade vara rutin.
Jag blev därför ganska förvånad och chockad när specialistbarnmorskan som ringde upp mig började med att säga att det inte alls var säkert att det skulle bli något snitt för min del. Hon berättade att de just nu satte in resurserna på att hindra andragångssnitt, något jag tyckte kändes fruktansvärt jobbigt att höra per telefon inför ett möte. Jag hade trott att mötet skulle handla om just min situation men damen fortsatte med att berätta att hennes jobb inte var att ta till sig min oro utan att hon var objektiv. Efter samtalet kändes det som att all luft bara gick ur mig. Som tur var så träffade jag min ordinarie barnmorska dagen därpå och hon ordnade så att jag fick byta specialist till den kvinna som jag träffade under förra graviditeten. Jag kom till det mötet med nytt hopp men även rustad för en strid på liv och död. Jag gick ut ganska hårt och förklarade allt som gått fel förra gången och när jag var klar så sa hon bara att hon höll med mig. Hon berättade att hon redan ordnat med inskrivningen till snittet och att jag bara skulle ta lite prover och sedan var det klart. Jag fick en liten lapp i handen där det stod 28/9, den dagen kommer Polly. Det känns lite overkligt faktiskt.

Hunden och havet

Mitt Formexbesök

Här är resultatet från Formexbesöket.

Enjoy!

På utflykt

Vi packade nybakade bullar och saft i släpet på sonens traktor och tog en promenad upp till farmor och farfar. CMYK promenerade nästan hela vägen och var tröttast av alla när vi kom fram, han fick en skål vatten och somnade under min tröja, skyddad från myggen. Grabbarna passade på att hoppa studsmatta och vi andra tittade på. Det var en härlig sensommar/tidig höstkväll med skön kvällssol, en värdig avslutning på sommaren 2009.

Fullt upp!

Ibland är det kämpigt att vara i samma bransch. I dag hade maken trycktid för den tidning han ansvarar för, Snowmobile, och i morgon har jag trycktid för en av mina, Allt om Bostad. I fredags var dessutom dagis stängt och i dag var killen lite hängig och ville vara hemma med sin mamma så vi fortsätter att överlämna både barn, hund och mat/diskbänk som stafettpinnar och planerar att hinna sätta oss ner och säga hej till varandra någon gång i slutet av veckan när allt lugnat ner sig :)

Killens nya kläder

Jag kollade på regnkläder åt sonen i helgen, det fanns ett jättesnyggt set men som vanligt var det ju en tjejmodell vilket innebär att det är kortare ärmar och mer insydd midja. 110/116 är inte samma sak för tjejer och killar, skittrist när man gillar färger. Som tur var så var setet så pass generöst sytt att det funkade ändå. Lite tråkigt att man hänvisas till marinblått med marinblå detaljer bara för att man råkar vara kille. Jag köpte i alla fall det färgglada "tjejsetet" och killen blev jättesnygg, "Det är ingen regnjacka, det är en snowboardjacka!" rättar killen om man frågar om han trivs i nya regnjackan :)

Ny riskgrupp för influensa?

Jag trodde att maken överdrev när han sa att det var omöjligt att ta sig någonstans med valpen, men det visade sig vara sant. Jag gick kanske en meter när vi var i Hudiksvalls centrum för att ta en fika sen var det någon som stoppade mig för att pilla lite på vovven och fråga ålder och ras. En meter till och så var det samma sak igen, det var till och med en kille som vände och kom tillbaka och frågade om han fick ta ett kort på valpen. Många är fram och klappar fast han ligger under jackan. Det är svårt att undvika att vara uppe i en massa folk så här i influensatider när man har en så sjukt söt valp som vi har, kanske man kan få flytta fram på vaccinationslistan p.g.a söt valp?

Krönika 1/9-09 Formex

Formex, inredningsmässan i Älvsjö, var minst sagt välbesökt i fredags. Maken och jag cirkulerade hela parkeringsområdet flera varv och insåg efter 20 min att det skulle bli svårt att hitta en bra parkering som inte innebar att man behövde stanna och övernatta på vägen från parkeringen. Är man jättegravid så blir man lite bekväm, en parkeringsplats i samma stadsdel som mässan är ju faktiskt att föredra. Vi liksom flera andra mediemänniskor valde att cirkulera pressparkeringen, något som visade sig vara ganska lönlöst. När någon närmade sig en parkerad bil så var det som i ett naturprogram där en stackars knubbsäl hamnat mitt i ett stim med vithajar. ”Jag ska bara lasta in lite påsar, jag ska inte åka!” ropade knubbsälen förskräckt när rutor vevades ner och motorer gasades upp.
Tillslut stannade vi till på en handikapparkering för att göra upp en ny plan. Jag klev ut och sträckte på mig och plötsligt uppenbarade sig en möjlig ruta, alldeles bredvid ingången! De andra vithajarna hade tagit en vända runt hela området så jag skyndade mig att ställa mig i rutan medan maken kastade sig in i bilen. Det var egentligen bara 25 meter bort men självklart var det enkelriktat. Maken drog iväg på ett rallyvarv när en Audi plötsligt uppenbarade sig. Med en rasande fart trotsade Audin allt vad trafikregler heter för att nå min ruta före maken. Jag stod kvar, övertygad om att ingen skulle köra över en höggravid kvinna i jakten på en parkeringsplats. Jag blev dock lite osäker när mannen i bilen inte gjorde någon direkt antydan till bromsning förrän jag nästan låg på huven.
- Flytta på dig, skriker en upprörd och trendmedveten vithaj i rosa skjorta och med håret fashionabelt bakåtslickat.
Jag skakar på huvudet. Vithajen gasar då upp och jag börjar undra om rutan verkligen är värd att bli överkörd för. Maken har nu kommit fram till den underliga scenen och försöker göra en bedömning av situationen.
- Men flytta på dig!! ropar hajen och petar lite till på gasen. Jag pekar och ropar att min man står alldeles bakom honom.
Nysnaggad, med svarta pilotbrillor och med jättearg hiphopmusik i högtalarna tittar maken kallt på bakåtslicken. Maken tutar sedan en kort signal varpå bakåtslicken bedömer att det kanske inte är en så bra idé att parkera uppe på den där killens gravida fru ändå.
Vi parkerade och såg inte skymten av bakåtslicken något mer, vilket nog var tur för honom.

Stor och liten

En Prazsky vid namn CMYK

Här är den lilla anledningen till att jag inte hunnit blogga något sedan i fredags :) Nu gick han förbi med makens strumpa i munnen så jag hinner inte nu heller :) Ett mycket kärt besvär är det i alla fall!