Typiskt

Ja vad kan man säga? Typiskt mig att krångla till det. Av alla saker i världen så fastnar jag för möbler. Stora, tunga och gamla möbler som behöver slipas och målas, om och om igen.. och igen... Soffan är nu inne på det sjätte lagret färg och det har varit roligt men ganska så jobbigt. Det är svårt för vilken vanlig dödlig tvåbarnsmorsa som helst att hitta tid att måla en soffa på. Lägger man sedan till en whiplashskada med kronisk värk sen 14 år tillbaka så har man helt plötsligt hittat världens dummaste hobby. Tur att jag har världens snällaste make som i princip sköter allt här hemma. Jag orkade knappt lyfta armarna för att borsta tänderna själv efter första omgången med sandpapper :) Nu har jag lärt mig att ge mig i tid, men det innebär att det går lååångsamt... Jag borde samla på frimärken eller något annat i samma viktklass, inte bära skåp och slipa bort lack. För att inte tala om målningen. När man väl har börjat så måste man fortsätta, det blir inte särskilt snyggt annars. På lager nummer fem så tröttnade Polly rejält och det slutade med att vi fick hitta en form som passade oss båda. Jag satt på golvet och målade utan tröja och hon klamrade sig fast vid bröstet. På så sätt fick vi båda ägna oss en stund åt det vi gillar mest :) Men gissa hur bra ryggen mådde efter det?