Jag ger nytt liv

Vi var på auktion i söndags. Det var ett högt tempo och jag stod i bakgrunden och tittade och lärde mig. Det mesta jag tyckte var fint tyckte även alla andra om, och jag gav mig inte ens in i leken. Förrän det plötsligt blev tyst.
- Ingen som vill ha dessa? Vad får jag? undrade auktionsförättaren.
I handen hade han en sorglig hög med gulnade små dukar. Någon hade för mycket länge sedan skapat dessa små alster och under timmar och åter timmar har de små spetsarna växt fram. Sedan har de stärkts, pressats och lagts upp på en pappskiva som klätts med ett blommigt tyg. Två små resårband klädda i samma tyg höll dukarna på plats. Nu hängde de där som en härva och ingen ville ha dem. Utom jag.
Nu är de tvättade, blekta och åter tvättade. Än en gång har varsamma kvinnohänder strukit över spetsarna för att få det tunna tyget så slätt som möjligt. Några dukar klarade inte påfrestningen men ett tjugotal små vita dukar har nu varsamt strukits med ångstrykjärn och lagts på hög. Kartongen med resårband var utom räddning men kanske får jag tid att göra en ny något tag. Det här var en god gärning, förspilld kvinnokraft ska undvikas till varje pris och nu behandlas de här små dukarna ännu en gång med den respekt de förtjänar.