Som vanligt är den efterlängtade dagisstarten som gammaldags foxtrot, två steg framåt och ett tillbaka. Nu är hela familjen Johnsson däckad i den första dagisförkylningen hösten 2010. Trots detta kämpar vi tappert vidare och i går handlade vi en jättefin spegeldörr till nya köksväggen. Ja, vi fortsätter att bygga nya väggar här hemma :) Sen skyndade vi oss in en sväng på en liten Antik och samlarmässa. Vi stoppade barnen i syskonvagnen, mutade storebror med makens Iphone som är fylld med spel just för sådana tillfällen. De satt tysta och snälla, minstingen spanade storögt på alla prylar och storebror var helt uppslukad av spelet. Då vi går förbi ett bord tittar damen som hade det på vagnen och utbrister:
- Oj, har du två?!
Snart tre, säger jag, ler vänligt och strosar vidare.
- Nä men fyy vad hemskt! Usch! Guud vad jobbigt... utbrister damen (som här avancerar till att få heta kärringen.)
- Inte alls, jag har världens snällaste barn, mumlar jag lite chockad och förlägen och skyndar vidare.
Hon skyndar efter för att slänga ett öga i vagnen.
- Är det samma ålder på dem också? undrar hon med en ton man möjligen pratar om gamla stolar med.
Jag förklarar att den äldsta är snart fyra och försöker ta mig runt tanten för att få gå därifrån.
- Ska du föröka hela världen själv eller? Undrar hon drygt och föraktfullt.
Jag svarar något om att mina barn är underbara och kör nästan över en annan tant för att ta mig därifrån.
Egentligen borde jag bett henne dra dit pepparn växer, men jag hittade inte ord. Det är faktiskt inte första gången främmande människor hoppar på mig när de ser magen och barnen. I Sundsvall var det en dryg dam som stod bakom i kön som påkallade min uppmärksamhet för att få tillfälle att säga: Ja, det lär ju dröja innan du kommer tillbaka på jobbet igen...
Trist att höra men den gången hade jag faktiskt svar på tal eftersom jag fortfarande jobbar halvtid och har gjort det sedan dottern föddes. Jag går hem den första september, och det har både jag och mina barn verkligen förtjänat. Vad fan är det med vissa människor? Har man rätt att säga vad man vill bara för att en människa är gravid? Konstigt fenomen det där...
söndag 29 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men åh så irriterande med folk som tror att dom har rätt att häva ur sig vad som helst. Och först tre dagar senare kommer man på vad man borde ha svarat där och då.
SvaraRaderaJag har också fått ett par liknande "påhopp". Bland annat en kvinna ~50, som hävde ur sig "tvillingar skulle jag aaaaaldrig vilja ha" samtidigt som hon rynkade ihop ansiktet och hade en uppsyn som mest påminde om en femårings som studerar en läskig maträtt.
Tur att man träffar på desto fler trevliga prickar som har glada kommentarer. Det krävs ju ett antal positiva för att väga upp en negativ så att säga.
Ja det är sant, konstigt att de tror att det är ok att säga vad de vill. Kanske gravida kvinnor framkallar någon form av temporär Asbergers hos vissa? En sorts konstig allergisk reaktion :)
SvaraRaderaDet finns inget som är så provocerande som gravida kvinnor och mammor. Det tar fram den sämsta sidan hos de flesta med en avancerad gränslöshet som egentligen borde få vem som helst att skämmas, men det är som att all vett bara rinner ur skallen när gravida/mammor kommer i näheten. Så en gravid mamma måste då vara dubbelt så provocerande. Du får vänligt, men bestämt, säga till dem att dina barn inte är deras bekymmer och att du aldrig någonsin bett om deras åsikt. Lyssnar de inte så är det fullt tillåtet att ge dem falangen och köra över dem med vagnen! Annars kan du skicka dem till mitt jobb så ska jag ta hand om dem!
SvaraRaderaFalangen och vagnen var det, ska komma ihåg det :) Kram!
SvaraRadera