Nu har jag äntligen något att skriva om! Nu i dagarna har det varit kosläpp över hela landet och glada små kossor har förnöjt skuttat runt och roat sig. Jag har faktiskt också blivit utsläppt, för första gången sedan Polly föddes har jag lämnat barn, hund och man för att gå ut och roa mig. Nu när Polly äter mat och jag blivit degraderad till "mellis" så går det faktiskt att lämna huset, så när svärmor ringde och undrade om jag ville följa med på "Skaffa mig en tenor" med Riksteatern så tackade jag genast ja. Vilken tur att jag gjorde det, för gud vad jag har skrattat gott i kväll! Det handlade om en massa tokiga missförstånd och en tenor, Tito Merelli, en världsstjärna och en riktig diva. I rollerna fanns bland annat Ulf Brunnberg som spelade teaterdirektör, Håkan Brinck som den sjungande assistenten Max, Ulf Dohlsten som den världsberömde tenoren och Cajsa-stina Forssberg, direktörens dotter och Max flickvän som förälskar sig i den gifte tenoren. Lång historia kort så trodde de att tenoren dog, Max fick hoppa in istället varpå tenoren givetvis vaknade till liv och plötsligt sprang två maskerade tenorer runt och charmade damer till höger och vänster. Replikerna var rappa och handlingen lättsam och underhållande. När det hela var över kom jag och svärmor på idén att vi skulle be om tenorens autograf, lite galet men har man sett pjäsen så förstår man humorn i påhittet :)
Vi lyckades få tag i en penna och väntade förväntansfullt nedanför scenen. Jag frågade en av scenkillarna om han kunde smyga in med pappret och få en autogtaf, men han insisterade på att hämta Ulf Dohlsten i egen hög person :) Strax därpå kom Håkan Brinck ut på scenen och jag tänkte att det kunde vara kul med hans autograf när han ändå stod där, men istället för att be om "Max" autograf så bad jag om Titos (helt fel blev det! antar att de gjorde ett bra jobb när de spelade förväxlade:)) Han tittade på mig med något som kan ha varit det vänligaste leende jag sett (ja jag vet att han är teaterskådis) och berättade att det inte var han som spelade Tito. "Fast du spelade ju den andra Tito..." försökte jag och höll blygt fram min penna som om jag vore tolv år ungefär :) En autograf blev det i alla fall!
Strax därpå kom den "riktige Tito" ut och vi fick vår autograf. Han hade faktiskt inte skrivit "Titos" autograf tidigare så det var något nytt. Han bytte några vänliga ord med oss och sedan småsprang vi leende därifrån med några helt onödiga bläcksträck som för oss blev en riktig skatt och ett minne för livet :)
