En Prazsky vid namn CMYK

Här är den lilla anledningen till att jag inte hunnit blogga något sedan i fredags :) Nu gick han förbi med makens strumpa i munnen så jag hinner inte nu heller :) Ett mycket kärt besvär är det i alla fall!

Suck...

Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa bråka om kejsarsnitt denna gång. Förra gången fick jag efter mycket om och men planerat snitt, men det var en lång och ojämn kamp. I går hade vi fått tid för ett tillväxtultraljud och möte med en förlossningsläkare för att bestämma datum... Trodde vi ja... Nej, läkaren ville inte lova något innan jag gått hos en specialistbarnmorska för att bearbeta min förlossningsskräck.
Min förlossningsskräck, som dokumenterades i journaler förra gången, bottnade i att jag var orolig över att föda ett väldigt stort barn och att jag skulle gå sönder. Inbillning menade förlossningsläkaren, det var inget som tydde på att barnet skulle vara stort så samma dag som jag skulle skrivas in för mitt snitt så drog hon in löftet jag fått av en av hennes kollegor. Hon ville att jag skulle vänta två veckor till och sedan föda vanligt, för hon hade sett ultraljudet från veckan före och det var ju "inget särskilt stort barn".
Som tur var så stod en annan läkare upp för mig och jag fick mitt snitt, sonen vägde 5450 gram när han föddes, och var då alltså två veckor tidig mot vad läkaren egentligen ville. Så jag undrar bara över vad vi ska bearbeta denna gång, är det verkligen förlossningsrädsla att inte vilja föda fram så stora barn den vanliga vägen? Visst kan detta barn vara mindre, men de missade ju 5450 gram förra gången så hur ska jag kunna lita på något de säger angående storlek på detta pyre?

Nattlig konversation

(Jag vaknar av att maken skrattar mjukt)
- Lilla gumman, säger han med öm röst.
- Jaså, vem då? undrar jag nyfket.
- Lilltjejen.
- Vem är det, borde jag vara svartsjuk? undrar jag.
- Det är spaden.
- Är det spaden som är Lilla gumman???
- Hmm.. Ja nu när du säger det så verkar det ju lite konstigt...(maken somnar om igen)


Jag känner mig möjligen lite oroad men inte särskilt svartsjuk :)

Bluesbrother + glass

Mysig morgon

Eftersom killarna var mer utvilade än mig så låg jag kvar i sängen och drog mig ett tag. När jag klev upp möttes jag av klassisk musik och fnitter, killarna hade byggt en jättemysig koja och jag blev inbjuden jag med. Tyvärr har jag lite svårt att krypa in i kojor för tillfället men om ett par veckor så!

Avslagen filmkväll...

Killarna var peppade inför vårat första riktiga lördagsmys med godis och film, tyvärr tog orken slut efter bara ett par minuter av Ice Age. Pappan somnade först och sonen strax därefter. Själv höll jag ut hela filmen och avnjöt mitt lördagsmys omgiven av snarkande killar:)

In i minsta detalj...

Nedräkningen har börjat, det är bara ett par veckor kvar nu innan jag äntligen får vara ensam i min kropp. Inga små fötter som nöter på ett och samma revben timma efter timma, ingen karatespark rakt in i skrivbordskanten och framförallt ser jag fram emot att se mina egna fötter, även om jag inser att det kommer att kräva ett antal lååånga promenader innan det målet är helt uppnått... Jag har pusslat och planerat en hel del för att få det här att gå ihop och om inget oförutsett händer så borde min planering hålla. Det är bara två tidningar kvar att skicka på tryck nu, sen kan du gärna få komma ut hjärtat!