Syskonen Johnsson

När man är stor och stark så måste man vara snäll. Linde Johnsson är världens bästa storebror.

Polly är ett sjalbarn

Hon älskar att sitta i sjalen. När de stora snöflingorna landade i ansiktet protesterade hon dock och vi gick in och hämtade en annan sjal som skydd mot vädret. Sen gick vi bort till kullen och tittade på när grabbarna susade fram med snowracern. Hoppas det blir flera sådana behagliga vinterkvällar med mycket snö och bara ett par minusgrader.

Minne från studietiden...

Jag pratade med en tjej som hade problem med sin handledare. Hon skulle skriva en B-uppsats men var inte nöjd med sin handledare och undrade hur hon skulle göra.

Jag höll på med min D-uppsats i över ett år pga dålig handledare. Jag försökte byta flera gånger under resans gång men det var omöjligt, ingen ville hjälpa mig. Rektorn sa flera gånger att han skulle prata med handledaren men inget hände. Mitt under mitt arbete flyttade även min första handledare till Skåne, så rektorn skickade mig en biljett dit och de lovade att ordna boende i en vecka. Jag bodde i ett rum där det var så mycket råttor i väggarna att det luktade så illa att jag fick parfymera kudden för att kunna sova, sen drog jag ut sängen mitt i rummet och låg och lyssnade på råttor tills jag somnade(!). Första natten ringde jag till maken och grät för det var så jävla äckligt, krypande och krafsade överallt. Under den helvetesveckan fick jag som mest träffa min handledare 20 min, två dagar hade han inte ens tid att träffa mig trots att jag rest över halva Sverige.
När jag kom hem ordnade jag en ny handledare själv, en bekant till familjen som är docent var vänlig nog att ställa upp och jag fick uppsatsen godkänd, men det blev ett år bortkastat. Inte särskilt roligt att ta studielån för sånt.

Fröken duktig...

Jag har så mycket jag skulle vilja göra, jag har även en hel del jag behöver göra och sist men inte minst finns det saker som måste göras. I går jobbade jag ett par timmar medan sonen var på dagis och sen röjde jag upp här hemma. Jag och bebisen tog en dusch, vilket visade sig vara ganska meningslöst när vi 15 minuter senare fick byta om och göra om det hela. En tvättmaskin senare så var det dags att hämta sonen och sen klädde vi på oss, åt mellanmål ute och tog sedan en prommenad ute i snön. Jag stoppade bebisen i sjalen och drog sonen på snowracern runt kvarteret. Maken och hunden anslöt lite senare, hunden var väl inte helt förtjust i att ha snö upp till magen men han kämpade på och väl på vägen gick det bra. Grabbarna for fram i diken och hoppade över varenda liten snöhög som skottats upp på trottoaren, vi andra tog det lite lugnare. När vi kom hem tog vi ett gemensamt beslut om att man får köpa pizza på en vardag när man inte har några köksluckor (de är på lackning) och sedan borde vi kanske ha fortsatt med alla de där sakerna jag nämnde i början, men så blev det inte. Maken gubbsov i soffan framför disneykanalen tillsammans med sonen och hunden medan jag och bebisen lade oss på divanen och tittade på vampyrfilm på laptopen. Efter nattningen jobbade maken vidare medan jag låg med en sovande bebis på magen och fortsatte kolla på vampyrer. Det är svårt att avgöra om det var bortkastad tid eller om det var just vad jag behövde, en riktig slökväll i soffan var det i alla fall.

Polly 11 veckor

Söta gänget!

Lucia på dagis

Förra året var sonen en pepparkaksgubbe. Vi var då ute i sista minuten och det var allt som fanns att tillgå sent kvällen innan. I år hade vi lite bättre framförhållning, vi visade bilder från någon lucia som vi hittat på nätet frågade sonen vad han ville vara. Tärna blev det. Det är egentligen ingen större skillnad mellan stjärngosse och tärna men efter en partyhatts-incident på treårsdagen var struten utesluten. Sonen blev dock jätteglad när han såg hur fina fröknarna var med glitter i håret och han ville också ha.
Luciatåget bestod av en hel tomtearme och så sonen i sin vita skrud. När barnen började sjunga så plockades kamerorna fram och det var tur att ingen hade epilepsi för det var faktiskt jobbigt åt ögonen även för oss som stod bakom. Sonen var den som hämtade sig först från chocken och uttalade ett högt och argt:"Jag får ont i ögonen!" men blixtarna fortsatte. Jag antar att de får skylla sig själva, de små liven. De var ju så oemotståndligt söta att man måste ha dem på bild:) Här är vår söta lilla tärna!