Min fina Polly

Första gången var jag redo att bli mamma, den här gången var jag mogen att bli mamma. Det är inte så stor skillnad annat än att jag känner mig lite säkrare i mammarollen. Jag är fortfarande en hönsmamma och ängslig för precis allt, men den här gången har jag lärt mig att släppa de jobbiga tankarna lite bättre för att bara njuta av att vara mamma. Jag tycker (precis som andra mammor) att mina barn är underbara och helt perfekta, in i minsta detalj och jag kan sitta och titta på dem hur länge som helst.

Vägen till frihet

Det känns så jäkla skönt att kunna röra mig igen. Jag har tagit längre och längre promenader varje kväll. Det känns som att jag varit fånge i min kropp hur länge som helst och att jag är på väg att bli frisläppt. Jag har fortfarande lite sviter efter operationen så jag försöker att lägga band på mig så att jag inte gör något värre, men det känns i alla fall som att jag nu mer sitter på öppen anstalt med möjlighet till permission :) Nu ska här jobbas lite, sen är det "älgjaktsfika" på dagis, det ska bli spännande att se vad det är. Älgbajs till kaffet har i alla fall utlovats (!)

Missade halva Roast...

Istället för att ta det lugnt i tv-soffan och kvällsfika lite tillsammans i går kväll lyckades jag istället få någon sorts panikattack som resulterade i en tur till akuten. Jag skulle gå upp och byta en blöja, när jag lagt Polly på skötbordet och klätt av henne halva pyjamasen kände jag hur det svartnade för ögonen. Jag ropade på maken ett par gånger utan resultat eftersom han satt nere och jobbade med musik på. Jag insåg att Polly låg halvt avklädd på skötbordet och om jag skulle svimma så skulle det antagligen ta minst en timme innan maken skulle sakna oss eftersom vi brukar smita iväg och amma ganska länge.
Hjärtat började slå vansinnigt fort, det gjorde ont i bröstet och jag började kallsvettas. Tillslut hörde maken och skyndade sig upp, jag lade mig en stund men pulsen fortsatte i samma takt och det började göra ont i huvudet och stråla ut i armarna. Efter ett tag ringde vi sjukvårdsrådgivningen i hopp om att få höra ett "vila och hör av dig om det inte blir bättre". Istället ville tjejen skicka en ambulans (!) men det ville inte jag. Har man två småbarn och bor i ett litet villaområde så vill man gärna undvika alla former av blåljus-besök.
Vi ringde svärföräldrarna som genast kom ner och passade den sussande sonen, Polly fick hänga med oss till sjukhuset. När jag fick en klämma på fingret och blev kopplad till en monitor släppte äntligen den höga pulsen. Sköterskan som stod och övervakade såg på skärmen hur den sjönk dramatiskt och sen blev allt som vanligt igen, bortsett från huvudvärk och ömhet i kärlen. Vi pratade lite om vad det kunde vara och kom fram till att det antagligen var en överreaktion på den stress jag upplevde när jag trodde att Polly skulle få ligga där kall och ensam. Antagligen så är min nyopererade mammakropp inte riktigt är i balans ännu, därav den starka reaktionen. Vi kom i alla fall hem lagom till slutet av Roast och i dag känns allt mycket bättre.

Polly

Slagen hjälte

Morgonstund...

- Upp och hoppa och väck lillkillen. Jag måste amma så du får laga gröt, säger jag till maken.
- Men jag kan inte laga gröt.
- Då får du lära dig snabbt. Det är nog enklare än att lära dig amma.
Maken funderar en stund och myser sedan in sig i det varma täcket.
- Du tänker prova amma, konstaterar jag torrt...
- Ja, i alla fall tills gröten är klar, svarar maken med ett stort flin.

På benen igen?

Nej, inte riktigt. Men efter att ha spenderat en hel vecka inomhus provkörde jag i alla fall emmaljungan runt kvarteret. Sen sov jag i tre timmar, helt utslagen så det är nog ett tag kvar innan jag tar någon längre promenad. Att komma hem var både skönt och lite läskigt, här finns ingen larmknapp att trycka på när man vill ha ett råd. Jag trodde nog att jag skulle känna mig lite mera självsäker denna gång, jag är ju faktiskt tvåbarnsmor. Men så snart de goda råden om amning, kläder, täcken och så vidare började hagla tätt så kände jag mig som på hemkunskapen igen. Vissa råd var ganska motstridiga så när en barnmorska gick av sitt pass kom nästa och sa tvärt om. En sa att det skulle vara mössa, filt och täcke på Polly i sängen, en annan sa att det där var alldeles för varmt och tog av mig filten som om jag vore ett barn själv. Det var därför skönt att äntligen komma hem och rå om sig själv, även om det helt klart finns fördelar med sjukhussängar när man är nyopererad, att ta sig upp ur vår säng själv var ett löjligt svårt projekt första gången men nu har jag hittat tekniken. Jag har massor av saker i huvudet men nu har Polly massor av saker i blöjan som det lät, godnatt!