Praktikanten

Med storebrorsan i säkert förvar hos mormor och morfar blev det jobbkväll för oss tjejjer. Polly bytte om till något mer bekvämt och sen körde vi igång med några sidor till Lantbruksmagasinet. Nu är det i alla fall äntligen läggdags! ZZzzzzzz....

Helt magisk helg

En underbart söt diskälva drog fram och lämnade ett rent men blött kök efter sig i helgen :)

Imponerad lillasyster

Polly tycker om att titta på storebror och hon blir jätteglad när han har en stund över i busandet för att smeka henne lite på huvudet eller magen. I går byggde han en koja åt dem båda under mitt täcke och sen sov de på varsin sida om mig i dubbelsängen. Det är underbart att vara mamma, särskilt när barnen sover :)

Den goda pannkansfen

Ibland behöver man lite extra hjälp i köket och har man riktig tur så kommer den goda pannkansfen på besök :)

Polly 8 veckor

Aftonbladets kamp mot folket...

En dag som denna är jag stolt över att tillhöra den del journalister som ser relativt objektivt och nyanserat på omvärlden. Det kan man knappast anklaga Aftonbladet.se´s reporter i topp för dagen. Topp förressten, en snabb blick på sidan visar att artikeln nu rasat ner någonstans på mitten. Bra.
Med den välkomponerade rubriken ”Fler kommer bli livshotande sjuka och dö – och det går obarmhärtigt snabbt” skriver journalisten en helt onyanserad story om svininfluensan och hur folk inte ens hinner till akuten innan de droppar som flugor. Först skriver denna att influensan inte tagits på allvar - vilket känns ganska taget ur luften efter det att samma tidning skrivit löpmeter efter löpmeter i ämnet, gissningsvis med motton som "Rädsla säljer". Klart det är taget på allvar efter alla stora rubriker om att man dör om man tar vaccin och man dör om man låter bli. Hur man än gör så dör man, men om man mot förmodan överlever en dag till så måste det ju finnas något nytt och ännu värre att läsa och nu har de kanske äntligen nått botten.

I artikeln jag retat mig på hela morgonen har journalisten pratat med två personer, en vd för företaget som ansvarar för Emco, den konstgjorda lungan, samt hustrun till en avliden man i femtioårsåldern. I texten beskriver journalisten mannens dödskamp med hustruns egna ord och ska jag vara ärlig så tycker jag att sådant passar betydligt bättre i skönlitteratur än i nyhetsjournalistik. Här dog en man och hans hustru mår självklart väldigt dåligt efter detta. Men efter den här artikeln mår tusentals redan oroliga människor dåligt, vilket i förlängningen påverkar deras barn och anhöriga. Vad vill man egentligen uppnå med att häva ur sig sådant skit på redaktionell plats? Hoppas att någon rekommenderar denna journalist att satsa på skönlitteratur istället!

En fråga angående rubrikvalet: "Obarmhärtigt fort", hur menar man då? Hade det varit mer barmhärtigt att drunkna i sina kroppsvätskor lite långsammare eller vaddå?? Åh vad less jag blir...

Isoleringen fortsätter...

Svärföräldrarna har just lämnat av en ny laddning proviant och isoleringen av familjen Johnsson fortsätter. Att vara isolerad är inget stort problem egentligen, vi har allt vi behöver och nyss fick jag en påse röd Polly så det går väl ingen direkt nöd på mig, eller jo det gör det faktiskt. Vi måste bli friska nu för tristessen har drivit maken till att skaffa en (o)lustig liten håransamling under näsan. Här kämpar man för att hålla familjen på fötter, servar och pysslar om. I går gjorde jag till och med chokladbollar åt maken för att han skulle må lite bättre. Och hur belönas man då? Jo med en riktigt skabbig whitetrash-mustasch! Eller "staschen" som maken envisas med att kalla den, fast jag uttryckligen förbjöd honom att döpa den. Jag vill inte att han fäster sig för mycket vid den eftersom den verkligen måste bort så snart vi får lämna huset. Så där får man bara se ut efter en vecka med svininfluensa, ingen annan ursäkt är godtagbar :)